
Lönnberg var mottaglig för nya riktningar, men förhöll sig tålmodigt till dem. Han brydde sig inte om "borgarnas duperande" fastän han ofta satt med bomhemkonstnärer på Bronda från 1910-talet. Däremot hade han alltid litet av klassiker i sig. Lönnbergs huvudsakliga områden var personer och porträtt. Färgytornas inbördes hoppassning var hörnstenarna i Lönnbergs konst. Han använde mycket stora, klara färgytor.