eemu myntti

"En ovanlig begåvning, visserligen litet ohämmad, exotisk och hejdlös"

Eemu Myntti (1890-1943) representerar i Finland en mycket personlig expressionism med internationella intryck. Han använder starka färger på ett romantiskt, nästan exotiskt sätt.

Eemu Myntti hade flera internationella förebilder och konstnärskolleger. År 1912 åkte vasakonstnären till Paris efter att ha studerat fram 1910 i Helsingfors. Mynttis Paris-period varade till 1914. Den inföll under de år då den internationella modernismen nådde en av sina höjdpunkter och orsakade orolighet och oordning och stor entusiasm. Paris var det muntra och sorglösa sällskapslivets stad. Här fanns Matisse, Picasso, Modigliani, Derain, Vlaminck och många andra. Under sin Paristid knöt Myntti konstnärsvänskap med t.ex. de nordiska Matisse-eleverna. Dessa konstnärsvänskap återupplivades på 20-talet i Cagnes. Myntti som var öppen för de uppslutna och intensiva diskussionerna som fördes bland konstnärer tillägnade sig mycket av dessa.

Paris fauvister gjorde ett bestående intyck på Myntti. Han iaktog verk av Cezanne, van Gogh, Gauguin och andra som var på modet och för-enar i sina arbeten expressionismen i kubismens geometriska former.

Myntti var i sin produktion trogen den fransk-inspirerande expressionismen, trots att man i Finland under 20-talet stängde fönstren mot strömningar från Europa. Den nationalistiska konstvärlden höll Myntti som en främling. Han trivdes bättre i södra Frankrike där det var soligt, varmt och fängslande. "Ju mera själen kan suga i sig, desto större blir den... Jag måste suga i mig de stora mästarnas eld och anda.... Därför att varje konstnär som vill skapa något beständigt måste känna till det förgångna".

Mynttis stora intresse för landskapsmålning bör ses som resultat av hans utlandsresor åren 1919-21. I hans landskap finns alltid något hemlighetsfullt och vildsint, landskapen må vara målade från södern eller från mellersta Finland.

Under sin andra sodernsresa åren 1922-24 hade Myntti stält som mål att behärska figurmålningen och han målade ocksa nu mestadels porträtt - för det mesta kvinnor. Myntti återgav i sina porträtt det som han såg som det väsentliga i människan: modellens utseende var mindre viktigt för honom. Mynttis porträtt - och kvinnobilder - fick ibland mycket kritik, man ansåg den avslöja ett kokett modeslaveri. Efter 20-talet fanns det inte längre så stark deformitet i Mynttis porträtt och publiken och kritikerna hade det lättare.

Under den tredje södernresan åren 1928-29 fick Mynttis konst en lättare och ljusare prågel. Han väljer badmotiv och havsmotiv men målar även stilleben och porträtt med klara färger.

Myntti ville i sin konst skildra den moderna människan, 1920-talets hektiska livsrytm och rörelse. De personer som Myntti avbildade kom inte lätt undan då han trängde sig in i deras själ bakom masken. Mynttis Pepparträd, Parkbilder, exotiska Mynthusblommor, Badande, Dansöser, Zigerare, Saara, Carmen och andra svanhals och skönheter käraktäriserades som "subjektiv, originell konst". Man tyckte Myntti vara "en ovanlig begåvning, visserligen litet ohämmad, exotisk och hejdlös."

Enligt Myntti skulle konstnären ha temperament i sina verk, åtminstone så mycket att åskådaren inte genast somnar... Genom Mynttis pensel eller pastellfärger fick även Österbottens skenbart melankoliska, färglösa och dystra landskap en barbarisk och mystisk utstrålning.

Eemu Myntti hade tur då han fick till sin mecenat kommerserådet Tikanoja. Tikanoja trodde och litade på Myntti och satte värde på hans konstnärliga arbete. Under tio års tid 1919-1929 hade Tikanoja och Myntti ett äkta mecenatförhållande. Myntti fick koncentrera sig på att måla och Tikanoja skötte finansieringen. När mecenatförhållandet var brutet kvarstod Tikanoja ändå som Mynttis starkaste stöd. 1930-talet var med tanke på konsten en svår tid. Bildkonstnärerna berördes hårt av den ekonomiska krisen. Porträtt blev populärä även Mynttis senare produktion. På 30-talet intresserade sig även Myntti för Kalevala-motiven.

Under 30-talet pågick också ett skede i Mynttis liv, då han nästan helt lämnade målandet på grund av en plötslig uppfinnarmani. Dock började han i slutet av 30-talet igen måla med olja. Denna period blev kort: Myntti dog 1943.

Myntti blev känd bland allmänheten i november 1921, då han ordnade en utställning i Stenmans konstsalong i Helsingfors. Utställningen väckte stor uppmärksamhet i Helsingfors konstkretsar: den förbryllade kritikerna och fängslade publiken. Myntti väckte löfte om "en ny Sallinen" och inlöste sin plats i Finlands konsthistoria. Mynttis stjärna dalade emellertid i början av 30-talet. Efter sin död föll han också delvis i glönska. Men efter 1980-talet - och nu - förmodade Mynttis konst slå ned som blixten i de djupaste strävandena inom den nutida konsten: de var deklaration för individualitet, ursprunglighet och känsla.

Anne-Maj Salin

Klicka på bilden för att se en större version.